Damn right!
Jag tror att vi skrämmer varandra (och våran omgivning med)
Behöver jag ens nämna att det var en bra helg?
Fina, fina Jack :)
Nu sitter jag dock här igen med samma underliga känsla och vet inte riktigt vad jag ska göra med mig själv. För tillfället hägrar tvättstugan, och jag borde plugga. Men hur jag än försöker så går det inte, jag FUNGERAR INTE.
Jag vill så gärna kunna fungera som alla andra människor, de verkar ju klara av allt på en och samma gång, så varför gör inte jag det?
Varför kan inte jag balansera allt?
När det äntligen är över...
30:e september 2010:
Förvirringen är total, och jag vet inte riktigt vars jag ska göra av mitt hjärta, samvete och min hjärna för att kunna släppa det. Men det är väl sådant man får ta antar jag, eller så kastar jag mig ur leken och står utanför.
Ingenting har alltså förändrats på 16 månader?
"Men jag har mina skäl
Jag låter saker rinna ut så jag slipper ta farväl"
Du såg din chans men du såg inte mig
Jag tränar för att själv må bra, för att bli nöjd med mig själv.
Dock kommer jag på mig själv med att tänka tankar så som; "Om jag inte tränar så får jag leva ensam resten av livet", "Vem vill ha en fet flickvän?" och liknande...
För ärligt talat, så många karlar som säger att de tycker om ens personlighet, och ändå har jag stått singel ofta och länge. Varför? För att killar (hur mycket de än säger att de gillar kurviga tjejer eller säger att de inte bryr sig om utseende) INTE VILL HA EN RUND TJEJ.
Nej, jag säger inte att alla karlar är så, men jag börjar tro att de karlar jag träffar på är sådana. För hey, jag kan inte vara en så hemsk människa att INGEN någonsin skulle tänka tanken, eller?
Står karlarna där när jag tappat de kilon jag vill ha bort så blir de nobbade. Duger jag inte som jag är nu så duger inte de då. Sådetså!
I want a whole lot more than the boy next door, I want hell on wheels!
När man ser Maxwell Caulfield nu är det inte mycket att hurra för, men när han var med i Grease 2, DÅ JÄVLAR.
Snyggare karl är svårt att hitta.
When am I gonna live my life just for me?
Antalet saker jag gör varje vecka utan att själv verkligen vilja det, har minskat drastiskt, men fortfarande är det mycket jag gör. Ibland kan jag känna att det är ett måste att vara med vännerna också, trots att jag för det mesta tycker bra om dem. Idag är en sån dag då jag både vill och inte vill. Men helst av allt hade jag nog suttit här, framför teven, med spelkontrollen i handen och gått in i en helt annan värld.
(Ikväll) Idag är jag inget bra för mig själv
Pay it forward!
SJälvklart :)
Kreativ är jag ju på mitt sätt, inte alls på samma sätt som Malin eller Maria, men alla behöver ju som tur är inte vara lika :)
Så vill du ha något handgjort av mig så kommentera och dela vidare på facebook eller din blogg :)
Om att försöka må bättre i sig själv
Enligt mitt BMI ligger jag på 8kg övervikt.
MEN jag vet om att jag är överviktig och försöker verkligen göra något åt det. Sist jag bestämde mig för att gå ner i vikt tappade jag massor, och innan den viktnedgången vägde jag 87-88kg. Så varför skulle jag inte kunna göra det nu? Det jag själv stör mig på i mitt utseende är min mage. Jag tycker att mina ben är helt okej, mina armar duger, men min mage kan förstöra hela min dag.
Åh buhu, buhu, en tjockis som gnäller över att hon är tjock. "Sluta ät dåligt då", "ät mindre portioner", "Rör på dig". Guess what? Det är precis vad jag gör. Jag äter inte någonting med socker i, jag äter betydligt mindre portioner än vad jag gjort tidigare och jag motionerar varje dag. Grejen är ju att man inte ser resultat på en gång, men vänta ni bara. Ni som kallat mig fet kommer att få se en helt annan människa så småningom och ångra allt ni sagt. Mitt första mål är att se bra ut till raggarsäsongen, alltså sommaren. Mitt andra mål är att få vara frisk, må bra och slippa ha ont.
Förut vågade jag inte gå på ett gym, för på ett gym var alla i mina ögon smala och alltså skulle de stirra på mig som; "vafan gör du här?". Nu känner jag att ingen kan klaga på mig, för jag gör ju något åt saken, FAKTISKT.
When a heart breaks it don't breakeven
Det här halsbandet har jag haft på mig mest av alla smycken jag någonsin haft, ett silverhjärta som jag fick när jag fyllde 17 av en pojke som varit en av de absolut närmaste vännerna i närmare sju år nu. Jag ser det på väldigt många bilder på mig själv, och där kommer minnet alltid sitta kvar. Idag har jag lämnat tillbaka det, för inskriptionen "Best Friend" stämmer inte längre när det känns som att man knappt känner varandra, måhända är det bara jag som känner det, han bryr sig säkert inte ens...
What am I gonna do when the best part of me was always you?
I'm falling to pieces...
Det här är mitt liv, jag står bredvid
En tjugoårig, överviktig lärarstudent med många drömmar, antagligen kommer inte ens hälften av dem nosa på verkligheten.
Drömmar så som att en dag få se mig i spegeln och faktiskt gilla det jag ser, jobba med barn med psykiska sjukdomar på heltid, stå på en scen och verkligen visa vad jag går för, resa till Spanien och Italien, rusta upp min bil till ett tip-top-skick, hitta den där kärleken människor pratar om, åka till Graceland och Nashville och mycket annat...
En naiv liten flicka som gärna vill se det bästa i människor trots att hon är skeptisk till vartenda drag någon gör, vilket leder till att hon blir krossad gång på gång. Någon som saknar sina två bästa vänner fruktansvärt mycket varje dag, varav en hon inte ens har pratat med riktigt på ett halvår. En person som helst av allt skulle stänga in sig i sin lägenhet och spela Zelda, den storyn kan hon i allafall kontrollera lite till skillnad från sitt egna liv. Den såkallade vuxna kvinnan som egentligen bara vill lägga sig ner och gråta på en säng hemma hos sina föräldrar och inte kliva upp försen allt har ordnat sig. Någon som sällan vill tynga ner någon annan med sina problem pga tanken att de har fullt upp med sitt, men som väldigt ofta står och tar emot andra när de faller.
Lärarstudent som inte alltid ger de 100% som hon borde när det gäller skolan pga oroligheter omkring henne som flyttar in i huvudet och spökar dagligen. En lärarstudent som anser att hon inte är bra nog, att alla andra är bättre och att hon borde skippa skolan för hon kommer inte duga som lärare, men som ändå trampar på.
Flickan som klär sig i musik och texter och helst inte kliver ur den dräkten, har hon inte ord som skyddar henne så har hon ingenting, då är hon ingenting...
Want you to make me feel like I'm the only girl in the world
Någon gång vill jag hitta den stora kärleken,
men allra helst vill jag att den stora kärleken ska hitta mig.
.
Beväpna dig med vingar
Beväpna dig med vingar
beväpna dig med sång
beväpna dig med allt som du längtat
och det du drömde om en gång!
Bonkers!
The Mad Hatter: Have I gone mad?
[Alice checks Hatter's temperature]
Alice Kingsley: I'm afraid so. You're entirely bonkers. But I'll tell you a secret;
All the best people are.
Om att stå i mitten och inte riktigt veta vart jag hör hemma
Min umgängeskrets består av en mix av olika människor, som inte alltid går att ha på samma ställe. Det har alltid varit så, vilket har gjort det svårt för mig med tanke på att jag alltid måste välja bort någon. Jag trodde att jag hade hittat en okej grupp människor att umgås med, väldigt naivt av mig då även den gruppen är lite splittrad nu. Visst skulle jag gärna vilja att alla kunde umgås men jag förstår också att människor förändras, glider ifrån varandra och att situationer ändras.
Samtidigt som jag förstår situationen så suger den ut alldeles för mycket energi från mig, jag går runt med samvetskval när jag väljer bort en grupp människor för en annan och det gör mig såklart en aning deprimerad. Jag kan bli väldigt låg i perioder och bara vilja strunta i allt, lämna allt. Många gånger så börjar jag leta lägenheter på platser där jag inte känner en enda människa, och på ett sätt så känns det som det enda rätta att göra. Självklart behöver jag inte vara så drastisk men ibland känns det som en bra lösning.
Även fast människorna runt omkring mig säger att det är okej, och att de förstår att jag inte kan lämna någon utanför så tror jag att de inte riktigt förstår hur jobbigt det är att stå i mitten. Hade någon av dessa grupper av människor istället sagt; "Nej, du får absolut inte umgås med de andra" så hade det varit så mycket enklare att ta ett beslut. Då hade jag kunnat välja bort den negativa energin, för jag vill faktiskt ha friheten att umgås med vem jag vill. Nu har jag den friheten, men tyngs ner av samvetet. Jag skyller också lite på mitt stjärntecken och den typiska oförmågan att ta beslut när man är en velig våg.
Någon gång hoppas jag att jag inte behöver ha det hängande över mig, att jag bara kan vara. Jag känner nästan att jag snart måste ta ett drastiskt beslut för att kunna fungera i alla situationer då det här påverkar koncentrationen när jag pluggar, det bygger upp stress som jag bär på dagligen och jag får sömnsvårigheter. Jag har ju hittat människor jag verkligen vill umgås med, men går det inte så får jag väl helt enkelt hitta en ny väg att vandra.
.
Jag skulle bli lycklig.
(det var vad jag sa)
Om att duga endast i alkoholens dimma
Ämnet berör både vänner och karlar.
Ni vet den där bekantingen som propsar på att ni ska hitta på något nån dag, skålar om och om igen, och sen hör ni ingenting ifrån personen i fråga försen nästa gång ni ses på krogen eller någon fest. Även om ni ses på gatan så får du inte ens ett 'hej'.
Eller den där killen som raggar på dig varje gång ni ses ute, och som du tror att det finns en chans med men han svarar inte på dina meddelanden. Killen som du legat med upprepade gånger efter fester som inte visar ett dugg utan alkohol i kroppen.
Varför ska det vara så svårt att vara vänner utanför alkoholen? Senaste tiden har det varit väldigt mycket sällskapande kring alkohol för min del, men jag saknar nästan den tid då jag inte drack, för då visste jag ju iallafall vilka som var mina vänner. Nu gör jag ett nytt försök, åtminstone två vita månader för att få kroppen att gå åt rätt håll, och förhoppningsvis mig själv med.
Jag har sagt det många gånger, och det tål att sägas igen då det fortfarande är lika sant: Jag vill inte hitta en karl på krogen, som tycker om mig som jag är när jag har druckit. Nej, snarare vill jag hitta en karl som tycker om mig när jag är mig själv, utan alkohol i kroppen. Måhända att jag kanske inte är lika spännande när jag är nykter, men tar någon sig tiden att lära känna mig så kanske intresse uppstår.
Men hur naiv är inte jag som tror att det ens kan finnas sådana människor i en tid då alkohol är det främsta skälet till att umgås? Någonting säger mig att jag får fortsätta drömma, att våga hoppas känns dödsdömt, men nog skulle jag gärna....
I will always be your soldier
"En dotter är en liten flicka som växer upp till en vän"
Min mor har varit stark många år, för att hon var tvungen. Alla gånger vi har bråkat när jag mått som sämst har bara varit för att hon har brytt sig om mig, men det förstår man inte just vid tillfället. Jag har varit svag i många år, åtminstone sedan jag var 12, om inte tidigare, och jag beundrar min mor för att hon inte har gett upp.
Det jag däremot inte kan förstå är hur jag ska kunna vara lika stark för henne, för jag vill kunna stötta henne när hon mår dåligt, vara hennes hamn i stormen. När mamma mår dåligt så mår jag dåligt, vem vill se sina föräldrar deppiga? Jag Önskar, Önskar, Önskar (Nalle Puh, önskestjärnan), att jag kunde hålla henne uppe när hon håller på att falla, som hon har gjort med mig så många gånger. <3
Min mammas låt: Om ingen annan
Are you lonesome tonight?
Idag skulle jag behövt en kram.
En sån där kram som man inte släpper på en gång.
En kram som säger mer än alla ord.
