Alderland med mina älsklingar, Mimikry, är en låt som jag kommer lyssna på väldigt mycket den första tiden när jag bor helt själv, i en helt främmande stad, där jag inte känner en enda människa. Det känns som att den förklarar en hel del, men jag kan inte förklara den känslan för någon om någon skulle fråga mig om den.
Den bara finns där.

"Och gamla rum dom fylls med nya vänner,
Men de finns ingen plats för dig och mig i allt de här.
Jag hatar er, jag hatar de som händer.
Men jag vet inte längre vem du är."

Beställt!

Jag kan inte se charmen med att titta på ett gäng människor som springer runt och jagar en boll.
Jag kan däremot förstå de "kampsånger" som omger VM. Har gått och nynnat på Wavin flag och Waka Waka hela dagen.

Har ni tänkt på att man ler olika vid olika tillfällen?
Jag har just insett att det finns stunder där man ler med hjärtat, de stunder som gör att man blir en aning lyckligare. Som när man riktigt trivs i någons sällskap, eller tappar talförmågan när man möter någon riktigt fin person.

Frågan är då: Ser människorna vi möter, de som finns omkring oss, skillnaden på ett hjärtligt leende och ett vanligt?

Jag har inget exakt svar, men jag vill gärna tro att de ser det där lilla extra, för hur ska man kunna täcka in i ord vad ett leende säger? Om jag skulle se ett sådant leende, d.v.s. om jag hade den "förmågan", som skulle vara orsakat av mig, så skulle jag vara oändligt smickrad och inte veta hur jag skulle reagera eller vart jag skulle göra av mig själv. Hittade ett fint citat, och alla borde leva efter de visdomsorden.

Den sista, med pandan, skulle jag gärna inviga mina universitetsstudier med.