Du må vara en idiot, men du är ju min idiot!
Efter att jag lyckats drömma om Daniel i tre-fyra nätter så bestämde jag mig för att ringa honom. Vi har knappt pratat på 1½ år, så jag var livrädd. Iochmed att han svarar så fick jag bara en varm glädje i hela kroppen.
Han och Ida är ju mina viktigaste, vare sig de vill eller inte <3
Hold me in your arms and let me fall
" Varför gör du som du gör?
Plötsligt är du innanför min hud
Och alla murar som jag byggt - För det kändes tryggt
Dom har börjat rämna igen"
Plötsligt är du innanför min hud
Och alla murar som jag byggt - För det kändes tryggt
Dom har börjat rämna igen"
...och han följde henne hela vägen hem.
"Jag är ju bara ärlig"
Orden ekar i mitt huvud, och jag börjar nästan tro på dem.
Days go by, they go by oh so slow.
En fin kille kom förbi med rosor till mig för att muntra upp mig efter en dålig dag.
Jag har varit och kramats lite med mitt fina hjärta och längtat efter våren <3
Vi firade Chrilles födelsedag vid en sjö, grillandes och bara njöt av vädret.
Guess I'll be running, now and forever
Här har jag skrivit så mycket om närhet, uppskattning och tillochmed kärlek.
Vad händer då när jag får det? Jo, jag får panik.
Jag börjar fundera på hur jag ska kunna ta mig ur det här, samtidigt så vet jag inte riktigt om det är vad jag vill. Det är nog bara det här med att allting blir på riktigt... Jag kommer ihåg sist det var på riktigt, då bodde pojkvännen i Jönköping. Allt var bra utom jag, jag var dålig och instabil och jag vet inte hur många gånger jag har bett om ursäkt för det.
Det är något med det här riktiga och verklighetsförankrade som ställer till det i min hjärna. Jag skräms av tanken av att någon ska veta så mycket om mig, att någon ska kunna kalla mig för sin. Jag har inte kunnat göra annat än att flörta i flera år, just för att jag har kontrollen då, det har jag inte längre om det kommer in känslor i bilden. En gång hade jag någon som skulle kunnat kallas för en pojkvän, eller något liknande, en kort period. Det var fint och så, men vi kände inte ens varandra, vi gör fortfarande inte det fast vi har känt varandra i ett par år.
Så nu när den här personen försöker lära känna mig, verkligen anstränger sig, så är jag så rädd att göra honom besviken. Jag är den lilla flickan som springer iväg från allt skrämmande, allt som jag inbillar mig kan skada mig. Han är en bra kille och förtjänar en chans, det vet jag mycket väl. Men han borde få en chans med någon som inte är som mig.
"You know, you deserve much better than me"
Vad händer då när jag får det? Jo, jag får panik.
Jag börjar fundera på hur jag ska kunna ta mig ur det här, samtidigt så vet jag inte riktigt om det är vad jag vill. Det är nog bara det här med att allting blir på riktigt... Jag kommer ihåg sist det var på riktigt, då bodde pojkvännen i Jönköping. Allt var bra utom jag, jag var dålig och instabil och jag vet inte hur många gånger jag har bett om ursäkt för det.
Det är något med det här riktiga och verklighetsförankrade som ställer till det i min hjärna. Jag skräms av tanken av att någon ska veta så mycket om mig, att någon ska kunna kalla mig för sin. Jag har inte kunnat göra annat än att flörta i flera år, just för att jag har kontrollen då, det har jag inte längre om det kommer in känslor i bilden. En gång hade jag någon som skulle kunnat kallas för en pojkvän, eller något liknande, en kort period. Det var fint och så, men vi kände inte ens varandra, vi gör fortfarande inte det fast vi har känt varandra i ett par år.
Så nu när den här personen försöker lära känna mig, verkligen anstränger sig, så är jag så rädd att göra honom besviken. Jag är den lilla flickan som springer iväg från allt skrämmande, allt som jag inbillar mig kan skada mig. Han är en bra kille och förtjänar en chans, det vet jag mycket väl. Men han borde få en chans med någon som inte är som mig.
"You know, you deserve much better than me"
:)
