Här har jag skrivit så mycket om närhet, uppskattning och tillochmed kärlek.
Vad händer då när jag får det? Jo, jag får panik.

Jag börjar fundera på hur jag ska kunna ta mig ur det här, samtidigt så vet jag inte riktigt om det är vad jag vill. Det är nog bara det här med att allting blir på riktigt... Jag kommer ihåg sist det var på riktigt, då bodde pojkvännen i Jönköping. Allt var bra utom jag, jag var dålig och instabil och jag vet inte hur många gånger jag har bett om ursäkt för det.

Det är något med det här riktiga och verklighetsförankrade som ställer till det i min hjärna. Jag skräms av tanken av att någon ska veta så mycket om mig, att någon ska kunna kalla mig för sin. Jag har inte kunnat göra annat än att flörta i flera år, just för att jag har kontrollen då, det har jag inte längre om det kommer in känslor i bilden. En gång hade jag någon som skulle kunnat kallas för en pojkvän, eller något liknande, en kort period. Det var fint och så, men vi kände inte ens varandra, vi gör fortfarande inte det fast vi har känt varandra i ett par år.

Så nu när den här personen försöker lära känna mig, verkligen anstränger sig, så är jag så rädd att göra honom besviken. Jag är den lilla flickan som springer iväg från allt skrämmande, allt som jag inbillar mig kan skada mig. Han är en bra kille och förtjänar en chans, det vet jag mycket väl. Men han borde få en chans med någon som inte är som mig.

"You know, you deserve much better than me"