Jag känner mig helt ur gängorna, jag är nog inte ens på den här planeten idag. Känner mig borttappad, meningslös och ohållbar. I såna här lägen saknar jag att alltid veta att någon speciell har en axel över att gråta ut mot. För jag har tårarna så nära inpå hela tiden, vill dock inte bryta ihop vart som helst.

 

Min stora trygghet förutom mina föräldrar bor för långt bort, min älskade fru.Hon är nog den enda som vet hur man hanterar mig i såna här situationer, men jag önskar att någon som bor närmare skulle veta det också. Istället bäddar jag ner mig bland filtar med ett glas vin och låter tårarna flöda fritt.

 

Jag vet att de tankarna jag har inte går att förklara för någon utan att jag blir totalt idiotförklarad eller inlagd på psyket, så jag låter bli. Stänger in allting.

Vill bara drömma bort mig själv, känna mig fri från allt det här, men det går inte. Jag brukar alltid kunna drömma bort mig, men det går inte längre.

 

Långsamt faller jag isär, så ge mig något som håller ihop mig, om så bara ett litet tag till...