En nära väninna har förmågan att ofta kasta ur sig att jag är bra, att jag ser bra ut (bättre än vad jag själv tror) och att beundrarna bara står på rad utan att jag ser dem. Hennes ord brukar eka i mitt huvud när jag står naken framför spegeln och ser allt jag inte tycker om.

 

Om jag börjar nerifrån så blir jag påmind om att jag inte tycker om bara fötter, det finns strumpor och skor av en anledning. Längre upp över vaderna så inser jag att jag faktiskt tycker om mina ben, de är faktiskt snygga! Så är vi vid mina knän. En del ärr har bleknat bort, vissa syns fortfarande. Dessa ärr gör att jag börjar flina, för de påminner mig om hur otroligt klumpig jag alltid varit! Jag minns särskilt en sommar då jag ramlade och skrapade upp båda knäna och inte fick bada. När de såren väl hade börjat läka så skulle jag få bada igen och självklart var jag ivrig. Jag sprang över parkeringen på campingen och ramlade så klart och skrapade upp båda knäna igen. Det gav ganska stora ärr men det är inte allt kvar av dem.

 

När min blick når mina lår så är det väldigt blandade känslor. Har jag ett par klackar på mig så tycker jag att mina lår är helt okej, har jag det inte så tycker jag att de är för stora. Dessutom finns det för mycket spår av den tiden då jag faktiskt var en selfharmer, när jag mådde som sämst men inte ville visa allting utåt. Att karva i låren var en utväg för mig, jag kände smärtan, men ingen såg det. Däremot så finns det något jag verkligen tycker om på mig själv även på låren, min största tatuering. Jag älskar den och den har gett mig så mycket bättre självförtroende än vad jag hade innan jag skaffade den.

 

Längre upp vid höfterna så kommer jag ihåg min besatthet av ben, i mina ögon kunde ingen tjej vara snygg om de inte hade synliga ben. Jag minns hur jag älskade att ligga ner och dra in magen, såg hur platt magen blev och hur synliga mina höftben var. Jag älskade det verkligen... 
Vidare upp på magen och jag ser allt. Jag ser först att det är den som förstör min kropp, allt annat är okej utom den. Jag ser bristningarna från att jag har pendlat upp och ner i vikt ganska rejält. Samma sak på ryggen, jag borde kunna få bort det extra fettet där med... 
Jag ser ätstörningar, både hetsätning och att inte äta alls. Det är sådant jag inte kan radera ur minnet.

 

Vid midjan ser jag vilken figur jag skulle kunna ha, bara magen försvann. Och när jag ser brösten så är jag så besviken och gråtfärdig, när jag tappade i vikt så tappade jag även två kupstorlekar. Jag är inte alls nöjd med dem och någon gång blir det nog ett lyft eller förstoring. Upp över axlarna, nyckelbenen så börjar jag känna att jag ser rätt okej ut, självklart är armarna lite för stora för min smak, men det ska väl gå att ordna. 

 

All in all så tycker jag att jag är okej, förutom magen. För allt går att dölja med kläder. När någon däremot kommer en så nära inpå att det blir intimt så är ångesten enorm. Att någon säger att de tycker att jag är vacker gör det hela värre, för jag kan inte tro ett enda fint ord om någon har sett mig naken. I min värld så ljuger de, för de ser väl lika väl som jag att jag är långt ifrån vacker? Jag hoppas att jag någon gång slipper dessa tankar, men jag är ytterst tveksam till att jag någonsin kommer göra det...

 

Och nej, självklart är det inte alltid jag tycker att jag är ful och hemsk. Jag kan faktiskt tycka att jag är rätt snygg också!