Bekräftelse.

Många ser det som ett negativt laddat ord, även jag själv gör det, men ibland så kan det faktiskt vara positivt. Som när någon kan ge en den känslan att man faktiskt duger som man är, att man inte behöver låtsas vara någon eller något annat. Vissa människor har hittat de där sprickorna i murarna vi bygger runt oss själva för att skydda oss från allt ont. När de väl har slagit upp ett hål i dessa sprickor och tagit sig in, så nära en själv det går att komma så blir vi oftast rädda. 

 

Det har hänt mig ett antal gånger. Jag vet sällan hur de lyckas ta sig så nära inpå, men eftersom jag tror på ödet så kan jag se att det finns en mening med att de kommer nära. Med dessa människor kan jag slappna av helt, bara vara mig själv, the real Weronica. Dessa personer kan såra en så otroligt mycket, men även stärka min självkänsla. Det är sällan som jag känner att en annan människa verkligen bryr sig om mig, alltså på riktigt, men jag älskar känslan. Ibland kan det vara något så enkelt att deras kramar värmer mer än andras, eller att de frågar hur det är och faktiskt vill ha det ärliga svaret och inte den enkla utvägen med orden "Det är bra".

 

När detta sker så anser jag att det är större än kärlek, den ömsesidiga tilliten och omtanken som genomsyrar en sådan vänskap är större än något annat jag känt. Jag tror att många förväxlar den känslan med attraktion vilket det inte alls behöver vara, snarare en trygghet, något som får en att hålla ihop en dag till. Alldeles nyligen fick jag höra från en nära vän "Du är ett kap, på riktigt, och du kommer att hitta någon som förstår det". Det låter kanske inte så speciellt i era öron, men i mina var detta som en bekräftelse att det faktiskt är så, på riktigt! Att jag faktiskt duger, eller mer än duger som jag är när jag släpper alla vapen och sköldar. Dessa ord från denna speciella personen kändes äkta, och jag vet att de är så äkta de bara kan bli. 

På något sätt var det en befrielse. Som ett "Jag är verkligen värd något bra" istället för de tankar jag haft om att jag antagligen förtjänar att bli sårad.

Jag hoppas och önskar att ni alla någon gång får möta en sådan person som kan få er att känna er värdefulla, för det är ni. På riktigt.

 

 

 

Jag är glad att du finns. 

 

<3

 

Jag vet inte längre vad jag ska tro. Egentligen var allt mycket enklare när jag bodde hemma och knappt umgicks med någon. Nu känns det som att det är så jävla mycket skitsnack hela tiden och jag orkar verkligen inte, det är inte vad jag behöver nu, inte alls! 
Om folk bara kunde fatta det och sluta hitta på saker, sluta vrida och vända på allting för att skapa drama! Men det är ju bara önsketänkande, människor kommer aldrig att sluta göra det...

Men jag vet inte, kan jag ens lita på någon?

Jag skulle gärna vilja att någon bara höll om mig i natt, inget annat alls. Någon som bara håller om mig, ger mig någon slags trygghet, något som håller ihop mig en dag till. 

Snart kommer jag gå sönder, det är för mycket att bära på, för mycket att bearbeta helt själv.

Så håll om mig och släpp mig inte. Jag orkar inte med fler förluster.

Just stay.

 

Jag är så ofantligt förvirrad, inte bara av situationen, utan även av mina egna tankebanor....

 

Jag har tänkt lite på vad de killar som nobbat mig eller dumpat mig (eller som jag dumpat för den delen) egentligen går miste om. För jag är faktiskt ett riktigt kap! Jag menar, vem kan stå emot en tjej som är smart, söt och vitsig om hon dessutom är en gudinna i köket och ett superbt mamma-material? Dessutom är jag trevlig, väluppfostrad och artig. Familjen och vänner är viktiga för mig och jag trivs lika bra en utekväll som en hemmakväll. Jag vill ha ett stabilt liv och trygghet, nästa sommar är jag färdigutbildad lärare och inom ett par-tre år skulle jag vilja ha barn. Jag vill gärna gifta mig någon gång och jag är relativt realistisk.

De som faktiskt går miste om detta borde vara ledsna, I'm perfect girlfriend-material!

 

 

Annonserade lite på allas vårat facebook.com. Vadan detta? Jo, Alla Hjärtans Dag är på intågande och jag tänkte att det var lika bra att underlätta för mina eventuella beundrare. Så här såg annonsen ut:

" Nästa vecka är det visst den 14:e februari. Detta innebär förstås uppvaktning från flera olika håll. För att underlätta för mina beundrare så tänkte jag fastställa att rosor inte uppskattas, tulpaner är så mycket finare! Gelehjärtan går inte heller hem hos mig, choklad och lakrits är dock alltid ett säkert kort. Just den 14:e februari fikar jag med mina vänner, är alltså inte tillgänglig för något extraordinärt den kvällen. Resterande kvällar kan dock fungera :) "

 

Jag har ett linne från Avanna med texten "I'm so fucking faboulous" och jag älskar det!
Det finns såklart annat jag suktar efter där också, till exempel: 

 

Jag är nog rätt dålig på att berätta för viktiga människor att jag faktiskt beundrar dem, bryr mig om dem och är stolt över dem! Jag är sämst på att säga orden "Tack för att du finns", eller att faktiskt finnas där för dem när de verkligen behöver det! Men jag har några få, en handfull, som jag skulle göra i stort sett vad som helst för, mina fina vardagshjältar, mina stjärnfall <3

Jag kan liksom inte låta bli att bli lite ledsen såhär på kvällarna... Det finns så mycket jag saknar, en del specifika saker, men mycket rent allmänt. Till exempel hur glad man blir om man vaknar av ett meddelande i stil med "Godmorgon min ängel" eller att krypa upp i famnen på någon när man sitter i soffan, eller att somna med huvudet i knäet på en fin karl som smeker en över håret...

 

Jag saknar att känna att jag betyder något, att någon tänker på mig och att jag faktiskt gör en skillnad i någons liv. När allt bara är fint och allting skimrar i rosenrött känner jag mig både trygg och livrädd, svårt att förklara, men jag är livrädd för att allt bara ska vara en lögn. Efter det som har varit så vet jag inte riktigt om jag kommer våga lita på att någon faktiskt kan vilja vara med just mig. Tror mer på tanken att jag bara är ett tillfälligt substitut. 

 

Men man ska väl egentligen inte gräva ner sig såhär...

 

I just miss you.
That's all...

 

 

Igår hade jag en otroligt bra kväll, och det kändes att det var behövligt! Äntligen kunde jag slappna av, släppa tankarna och oron och faktiskt bara njuta av trevligt sällskap, god dryck och bra musik. Även när jag bara satt med J och T och kikade när de spelade Fifa så njöt jag, för jag kände mig avslappnad. Att mina fina vänner i Aces High dessutom gav järnet igår gör inte saken sämre!

 

Träffade trevliga människor, fick fina komplimanger och blev bjuden på goda drinkar. 

Jag kunde ha haft det betydligt sämre än vad jag hade igår!