Den senaste tiden har jag haft mardrömmar som utspelar sig under gymnasietiden. Detta har såklart fått mig att tänka lite mer på den tiden och det som har tagit mig hårdast är att jag så väl kommer ihåg första gången jag sa till min mor att jag inte ville leva längre. Jag vvar 16 år och menade varje ord.

 

Varför ville jag inte leva? 

För att mina hjärnspöken höll på att ta kol på mig. I min värld skulle man vara smal, snygg och smart, annars var man misslyckad. Well, behöver jag säga mer än att jag bara var smart? Smal och snygg var sådant jag ansåg att jag ALDRIG skulle kunna uppnå. Ser jag tillbaka nu så ser jag att jag inte var lika stor som jag trodde att jag var, och jag var riktigt söt! 

 

Jag blir galen när småtjejer sitter och jämför sig med varandra och kallar sig själv eller andra för tjock. Mest av allt hatar jag meningen; "Nej, du är mycket sötare än mig".

Jag vill inte att dessa små tjejer ska gå igenom samma sak som jag gjort. Att gå igenom hela livet och inte tycka att man duger är inte okej! 

 

Man måste våga vara stolt över sig själv och tycka att man är söt och bra!