Har ni tänkt på att man ler olika vid olika tillfällen?
Jag har just insett att det finns stunder där man ler med hjärtat, de stunder som gör att man blir en aning lyckligare. Som när man riktigt trivs i någons sällskap, eller tappar talförmågan när man möter någon riktigt fin person.

Frågan är då: Ser människorna vi möter, de som finns omkring oss, skillnaden på ett hjärtligt leende och ett vanligt?

Jag har inget exakt svar, men jag vill gärna tro att de ser det där lilla extra, för hur ska man kunna täcka in i ord vad ett leende säger? Om jag skulle se ett sådant leende, d.v.s. om jag hade den "förmågan", som skulle vara orsakat av mig, så skulle jag vara oändligt smickrad och inte veta hur jag skulle reagera eller vart jag skulle göra av mig själv. Hittade ett fint citat, och alla borde leva efter de visdomsorden.