Ämnet berör både vänner och karlar.
Ni vet den där bekantingen som propsar på att ni ska hitta på något nån dag, skålar om och om igen, och sen hör ni ingenting ifrån personen i fråga försen nästa gång ni ses på krogen eller någon fest. Även om ni ses på gatan så får du inte ens ett 'hej'.

Eller den där killen som raggar på dig varje gång ni ses ute, och som du tror att det finns en chans med men han svarar inte på dina meddelanden. Killen som du legat med upprepade gånger efter fester som inte visar ett dugg utan alkohol i kroppen.

Varför ska det vara så svårt att vara vänner utanför alkoholen? Senaste tiden har det varit väldigt mycket sällskapande kring alkohol för min del, men jag saknar nästan den tid då jag inte drack, för då visste jag ju iallafall vilka som var mina vänner. Nu gör jag ett nytt försök, åtminstone två vita månader för att få kroppen att gå åt rätt håll, och förhoppningsvis mig själv med.

Jag har sagt det många gånger, och det tål att sägas igen då det fortfarande är lika sant: Jag vill inte hitta en karl på krogen, som tycker om mig som jag är när jag har druckit. Nej, snarare vill jag  hitta en karl som tycker om mig när jag är mig själv, utan alkohol i kroppen. Måhända att jag kanske inte är lika spännande när jag är nykter, men tar någon sig tiden att lära känna mig så kanske intresse uppstår.

Men hur naiv är inte jag som tror att det ens kan finnas sådana människor i en tid då alkohol är det främsta skälet till att umgås? Någonting säger mig att jag får fortsätta drömma, att våga hoppas känns dödsdömt, men nog skulle jag gärna....