Som student kan man ofta drabbas av känslan att inte duga, att inte ha gjort tillräckligt. Det är inget konstigt när vi ständigt blir bedömda och kritiserade, inte bara av våra lektorer, utan även av våra kurskamrater. Vissa kursare ser ner på en för att man inte pluggat lika hårt som dem, eller för att man inte använder samma referenser, inte har särskilt mycket erfarenhet av yrket o.s.v. Och människor undrar varför jag är deppig..?

 

Jag kan förstå att vissa kan plugga hela dagarna när de har barnen på förskola, skola och fritids, för det är den tid de har. Jag däremot har svårt att sätta mig och plugga eftersom jag faktiskt jobbar, har ett socialt liv och inte alltid mår så bra. Det får mig att må ännu sämre, för jag som inte är bunden på något sätt ska inte ha några problem att plugga 8 timmar per dag, men det har jag likförbannat.

 

Gör det mig till en sämre människa? Blir jag en sämre lärare på grund av det? Är jag mindre värd än de andra studenterna då jag inte har samma erfarenhet? Är jag dum i huvudet när jag inte pluggar lika mycket som andra?

 

Många svarar nog nej på dessa frågor, men det här handlar inte om det. Det handlar om hur jag ser på det hela, hur jag ser mig själv, vilket gör att jag oftast svarar ja på dessa frågor. Däremot ringer en röst i mitt huvud, min gamla mentor på högstadiet. När jag gick ut med ett MVG i svenska efter första året i gymnasiet efter att ha fått kämpa för att få ett G i högstadiet så var jag till min gamla mentor och visade betyget. Han sa bara: Jag har vetat hela tiden att du inte är dum, du är bara lat. Du är en klipsk elev och du kommer bli något bra, bara du inte tappar intresset. 

 

Jag försöker ta åt mig av det. För jag är jävlar i min låda ingen tanklös idiot.