Taskiga repriser har tydligen varit min stil ett tag, men jag börjar inse att jag inte behöver hålla fast vid människor som en gång sårat mig. Ändå satt jag för tio minuter sen och funderade på att skicka ett meddelande till en människa som betytt mycket för mig, och antagligen kommer göra ett bra tag. Och varför tänkte jag ens tanken? Jo, för att människan i fråga gick till mig mitt i natten i spöregn för att be om ursäkt och prata igenom sådant som hänt förut, men trots det så finns det nog ingen ärlig chans för oss.

Varför utsätter man sig för sådant som gör en illa?

"Har bestämt att stå helt utanför det där som jag blir ledsen av..."

"Jag kan offra allt jag har för ingenting
ja, jag sträcker mig så långt det går
men jag behöver dig, kom hit och rör om
jag behöver nått att skriva om

Jag saknar dig mindre och mindre
det kommer annat mellan och det är bra
Ja, jag saknar dig mindre och mindre
jag har glömt dig en vacker dag"