"Jag var aldrig blind, bara tillfälligt bländad.
Men ingenting hindrar mig från att komma ihåg."

Jag saknar vänner jag har förlorat eller tappat på vägen, men jag tror även på ödet. Det har funnits tillfällen då jag undrat varför jag ens stannat kvar här, jag som varit på väg härifrån i så många år. Äntligen har jag kommit på svaret, för jag har haft vänner som hållit mig kvar, länge.

Så är även läget nu, och jag kan tillochmed tycka att det är rätt okej att bo här i det här lilla samhället just på grund av de fina vännerna jag har. Ta till exempel fredagskvällen med trevligt folk, gitarrer och ett väldigt trevligt deeptalk på kvällen. Eller lördagskvällen med fina grabbar (och Malin) som tog med sig mat som vi lagade till här hos mig, och tre gitarrer för att hitta lite inspiration. Jag och grabbarna har ett litet projekt på gång och jag tror att det kan bli riktigt bra.

Jag har snart gått ett år på universitetet och när den tiden är slut, om sisådär 2½ år, så är planen att flytta till Dalarna. Frågan är bara om jag kommer kunna flytta ifrån vännerna, och ja, jag må vara naiv men jag tror att jag kommer ha kvar de vänner jag har nu vid den tidpunkten. Jag får helt enkelt ta med dem! För de är mina riddare med blanka gitarrer, och de är nog en större trygghet för mig än vad de tror.