Känner mig sällan så här ensam, men just i kväll så är tårarna väldigt närvarande, och allting känns lite jobbigare än vanligt. Jag har gjort misstag såklart, vem har inte gjort det? Men trots det så är jag en självplågare, kan inte falla för de som faktiskt bryr sig om mig och visar det, nejnej. Karlar ska vara svåra att nå, helst omöjliga att nå. Helst ska de inte ens veta vem jag är, eller helt enkelt inte bry sig alls.

Eller så låter man bli att falla, inbilla sig att man kan klara sig helt själv och stå ut med såna här kvällar...