"And so I sent some men to fight, and one came back at dead of night.
Said he'd seen my enemy. Said he looked just like me,
So I set out to cut myself and here I go.

I'm not calling for a second chance,
I'm screaming at the top of my voice.
Give me reason but don't give me choice.
'Cause I'll just make the same mistake again."


Jag fortsätter att försätta mig i onda cirklar, och jag förstår inte vad det är som skrämmer mig med att vara lycklig, men tydligen är det något. Även om jag säger åt mig själv att sluta, att ge mig av mot nya mål, glömma det gamla och välkomna det nya så trampar jag på i mina cirklar. Självskadebeteende kan tydligen komma i många olika former, och det här måste vara en av alla.

Någon gång vill jag kunna känna mig lycklig, sådär på riktigt, eller ja så nära jag kan komma. Just nu tvivlar jag på att den dagen kommer komma, och oavsett hur glad jag kan verka utåt så hugger knivar oftast sönder min kropp och min själ dagligen. När någon kan komma mig nära inpå och ändå tycka om, bry sig om, och vilja vara med mig, den dagen kanske jag kan bli något som liknar lycklig. Men när jag tänker efter har jag kastat bort två sådana tillfällen, och man får bara en chans, bara en inte mer.

Men någon dag, kanske.