Nu i studenttider är det en oskriven lag att man ska umgås med sina vänner, festa dag ut och dag in, skämma ut sig, vara med på femtioelva kort/kväll minst. Well, jag är inte sån. Jag känner inget behov av det, jag har endast varit med för att det liksom är ett "krav".

Men vad gör jag när jag inte är med alla andra studenter? Jo, jag ligger hemma och lyssnar på musik, sover eller ser på matlagningsprogram på BBC Lifestyle. Så pass tråkig är jag. Det har hänt ett antal gånger att min mor i stort sett tvingat ut mig för att jag inte ska bli en eremit. Jag sitter hellre hemma själv en fredagskväll än att gå ut med människor som jag har en enda sak gemensamt med, att vi råkar gå ut skolan samma år. För mig är inte det skäl nog att behöva umgås med dem.

Vissa av mina vänner har försökt få med mig ut genom att säga saker i stil med; "Om du går ut ikväll så kanske drömprinsen bara står där framför dig när du minst anar det!" och "Kom igen, det är lättare att träffa någon på krogen än om du sitter hemma". Visst kan de ha rätt, men om jag redan är inställd på vem som är drömprinsen, hur ska någon annan då ens kunna FÖRSÖKA att övertala mig att han är den rätta? Nej, precis. Det är omöjligt.

Och för att undvika att behöva se drömprinsen med någon annan så gömmer jag mig hellre här hemma. För jag menar, är han verkligen drömprinsen så bör han ju leta upp MIG och inte tvärtom, alla har väl sett Snövit, Askungen och Törnrosa? Där har vi svaret, jag måste alltså rymma ut i en stuga till ett gäng dvärgar, börja jobba åt en elak tant med två ännu elakare döttrar eller somna in i etthundra år, för att drömprinsen ska hitta mig.

För hur det än är, student eller inte, så skulle jag hellre sitta hemma med någon trevlig typ istället för att supa skallen av mig om och om igen. Självklart är jag tråkig, men jag vet ju vad jag vill iallafall.