De som känner mig vet att jag inte har särskilt mycket moderskänslor, och inte har alltför mycket till övers för småbarn, eller barn över huvud taget. Min systers småpojkar är dock en helt annan sak. De fina, fina pojkarna har inte bara grabbat tag i sin mosters hår, utan även hennes hjärta.

När äldsta pojken var yttepytte var jag lite rädd för barn än, men när tvillingarna kom till världen så blev det så naturligt. Från att de bara var ett par veckor så höll jag faktiskt i dem. För många är inte det något speciellt, men för mig är det otroligt stort att jag faktiskt kan hålla i ett sånt litet barn utan att få panik. Och jag måste ju faktiskt säga att det bär mig emot att flytta ifrån pojkarna nu när de växer som mest, förändras som mest.

Förut ryggade jag tillbaka så fort ett barn skrek, och nu lämnar jag inte ens tillbaka barnet till mamman (om det inte verkar vilja gå till sin mor, eller har skrikit i fyra-fem minuter). Jag kan lättsamt förstå varför jag inte har de rätta modersinstinkterna som alla mina vänner (som har syskon) verkar ha. För som ensambarn är man inte van små bebisar. När jag var 5, skulle fylla 6, så föddes min kusin Emma. Som 6åring är man inte riktigt intresserad på samma sätt. När Erik föddes, 5 år senare, så var jag inte heller riktigt intresserad. 

Under gymnasietiden har alla tjatat om att de längtar till den dagen de blir föräldrar, och jag kan inte förstå varför. Trots att jag verkligen älskar mina små hjärtan till systersöner, så får jag inte en enda idé om att skaffa barn. Jag menar, jag vet att jag inte skulle klara av det ansvaret som kommer med en unge, och jag skulle nog inte lita tillräckligt på någon som skulle kunna vara far till barnet. Jag vet verkligen innerst inne att jag inte skulle klara av ett barn. Många har sagt till mig att det ändras, men jag tvivlar än. Den dagen, den sorgen.
 
Lånade bilden nedan från systerysters facebook, eftersom jag inte hade någon bild på alla tre grabbar tillsammans :)