I går kväll påbörjade jag och min far resan till Örebro.
Vi stannade till i Sundsvall, därefter vände vi hem igen.
Varför?

För att i en månad, sen jag fick beskedet att jag var antagen till Audionomprogrammet i Örebro, har jag gruvat mig, och försökt intala mig själv att det är något jag verkligen vill göra. Men det är fel! Enda anledningen till att jag skulle flytta till Örebro, och läsa till Audionom, var att visa alla andra att jag KAN.

Jag kunde ju inte avbryta när jag väl kommit in, stoltheten skulle få sig en törn om jag gjorde det. Så jag bet ihop och låtsades vara jätteglad över det här valet, trots att jag verkligen inte vill. Jag vill inte slösa bort tre år för att bli något jag inte ens vill bli. Och jag vill inte bo i en främmande stad där jag inte känner någon, åtminstone inte nu.

Eftersom min far och jag är så galet lika så såg han det här tydligare än någon annan. Innan han sa något trodde jag att det inte var tillåtet att ha second thoughts, men han lärde mig att det är viktigt att tänka två gånger. Nu får ni tycka vad  ni vill om mig, att jag är en quitter, att jag är feg o.s.v. men jag flyttar inte till Örebro nu.


Jag tänker försöka hitta någon utbildning jag verkligen kan lägga ner hjärta och själ i, något jag själv vill. För plugga, det ska jag. Men jag tänker försöka hitta ett jobb tills dess att jag vet vad jag vill göra, satsa på att ta körkortet, och försöka må bra istället för att ha en stor klump i magen konstant.



/ W