I natt kom den.

Den stora ångesten över flytten, över att inte känna en enda människa, och över att vara förälskad. Jag har väntat på det här i flera år, alltid längtat bort härifrån, så varför är det så tungt nu? Natten har kantats av mardrömmar med de människor som jag bryr mig om som huvudpersoner. I varenda en har de redan räknat bort mig, svikit mig, bytt ut mig!

Jag vaknade upp med tårar, och de har än inte slutat rinna. Jag vill flytta, men jag vill inte. Inte just nu. Allting snurrar så satans mycket i mitt huvud just nu, och jag vill inte längre vara en passagerare på den här karusellen. Jag vill ha lugn, trygghet och värme. Det är inte vad jag kommer mötas av, det är jag hundraprocentigt säker på!

Och tänk om alla här glömmer bort mig, tänk om jag inte längre finns när jag har flyttat?