Alltså, skulle någon kunna vara vänlig att vifta med varningsflaggor så fort jag börjar fatta tycke för någon?

Tack.

 

Jag verkar ju vara en magnet för diverse underliga karlar, och är tydligen inget flickvänsmaterial, jag är inte den som får en chans. Istället plockar vi ut hjärtat och spelar basket med det. När luften sen börjar gå ur det så stoppar vi tillbaka det och går och hämtar ett nytt. 

 

Usch! Blir så less.

Borde bli en känslokall jävla bitch.

 

- Släpp inte in någon i ditt liv
- Lita inte på någon annan än dig själv
- Möt aldrig någons blick

- Skratta aldrig åt någons skämt
- Rör aldrig vid någon

osv...

 

Fan.

 

FAAAAAAN!

I deserve better than this!

 

 

 

 

 

Jag känner mig helt ur gängorna, jag är nog inte ens på den här planeten idag. Känner mig borttappad, meningslös och ohållbar. I såna här lägen saknar jag att alltid veta att någon speciell har en axel över att gråta ut mot. För jag har tårarna så nära inpå hela tiden, vill dock inte bryta ihop vart som helst.

 

Min stora trygghet förutom mina föräldrar bor för långt bort, min älskade fru.Hon är nog den enda som vet hur man hanterar mig i såna här situationer, men jag önskar att någon som bor närmare skulle veta det också. Istället bäddar jag ner mig bland filtar med ett glas vin och låter tårarna flöda fritt.

 

Jag vet att de tankarna jag har inte går att förklara för någon utan att jag blir totalt idiotförklarad eller inlagd på psyket, så jag låter bli. Stänger in allting.

Vill bara drömma bort mig själv, känna mig fri från allt det här, men det går inte. Jag brukar alltid kunna drömma bort mig, men det går inte längre.

 

Långsamt faller jag isär, så ge mig något som håller ihop mig, om så bara ett litet tag till...

Jag har fina vänner, I know.

Men alla kan väl känna sig ensam, eller?
Jag vill krypa intill en varm och trygg människa och bara andas ut, låta bli att tänka på omvärlden en stund.

 

Igår såg jag på en av mina favoritfilmer; Music & Lyrics.

Egentligen så ville jag nog inte se en smörig kärleksfilm då jag redan kände mig rätt ensam, men den är ju faktiskt bra. Kom på efter en stund varför jag tycker så mycket om den!

Mitt favoritcitat ur filmen lyder så här;

‎"Just lyrics? You really don't get it do you?
A melody is like seeing someone for the first time. The attraction. Sex.
But when you really get to know the person, that's the lyrics! Who they are and their history!"

 

Den senaste tiden har jag haft mardrömmar som utspelar sig under gymnasietiden. Detta har såklart fått mig att tänka lite mer på den tiden och det som har tagit mig hårdast är att jag så väl kommer ihåg första gången jag sa till min mor att jag inte ville leva längre. Jag vvar 16 år och menade varje ord.

 

Varför ville jag inte leva? 

För att mina hjärnspöken höll på att ta kol på mig. I min värld skulle man vara smal, snygg och smart, annars var man misslyckad. Well, behöver jag säga mer än att jag bara var smart? Smal och snygg var sådant jag ansåg att jag ALDRIG skulle kunna uppnå. Ser jag tillbaka nu så ser jag att jag inte var lika stor som jag trodde att jag var, och jag var riktigt söt! 

 

Jag blir galen när småtjejer sitter och jämför sig med varandra och kallar sig själv eller andra för tjock. Mest av allt hatar jag meningen; "Nej, du är mycket sötare än mig".

Jag vill inte att dessa små tjejer ska gå igenom samma sak som jag gjort. Att gå igenom hela livet och inte tycka att man duger är inte okej! 

 

Man måste våga vara stolt över sig själv och tycka att man är söt och bra!

 

 

50-dagars. 
50 dagar kvar till studenten, jag ville inget hellre än att ta mig härifrån (det gick ju som det gick).

Jag saknar vår naiva blick och att varenda känsla var på liv och jävla död!

 

En nära väninna har förmågan att ofta kasta ur sig att jag är bra, att jag ser bra ut (bättre än vad jag själv tror) och att beundrarna bara står på rad utan att jag ser dem. Hennes ord brukar eka i mitt huvud när jag står naken framför spegeln och ser allt jag inte tycker om.

 

Om jag börjar nerifrån så blir jag påmind om att jag inte tycker om bara fötter, det finns strumpor och skor av en anledning. Längre upp över vaderna så inser jag att jag faktiskt tycker om mina ben, de är faktiskt snygga! Så är vi vid mina knän. En del ärr har bleknat bort, vissa syns fortfarande. Dessa ärr gör att jag börjar flina, för de påminner mig om hur otroligt klumpig jag alltid varit! Jag minns särskilt en sommar då jag ramlade och skrapade upp båda knäna och inte fick bada. När de såren väl hade börjat läka så skulle jag få bada igen och självklart var jag ivrig. Jag sprang över parkeringen på campingen och ramlade så klart och skrapade upp båda knäna igen. Det gav ganska stora ärr men det är inte allt kvar av dem.

 

När min blick når mina lår så är det väldigt blandade känslor. Har jag ett par klackar på mig så tycker jag att mina lår är helt okej, har jag det inte så tycker jag att de är för stora. Dessutom finns det för mycket spår av den tiden då jag faktiskt var en selfharmer, när jag mådde som sämst men inte ville visa allting utåt. Att karva i låren var en utväg för mig, jag kände smärtan, men ingen såg det. Däremot så finns det något jag verkligen tycker om på mig själv även på låren, min största tatuering. Jag älskar den och den har gett mig så mycket bättre självförtroende än vad jag hade innan jag skaffade den.

 

Längre upp vid höfterna så kommer jag ihåg min besatthet av ben, i mina ögon kunde ingen tjej vara snygg om de inte hade synliga ben. Jag minns hur jag älskade att ligga ner och dra in magen, såg hur platt magen blev och hur synliga mina höftben var. Jag älskade det verkligen... 
Vidare upp på magen och jag ser allt. Jag ser först att det är den som förstör min kropp, allt annat är okej utom den. Jag ser bristningarna från att jag har pendlat upp och ner i vikt ganska rejält. Samma sak på ryggen, jag borde kunna få bort det extra fettet där med... 
Jag ser ätstörningar, både hetsätning och att inte äta alls. Det är sådant jag inte kan radera ur minnet.

 

Vid midjan ser jag vilken figur jag skulle kunna ha, bara magen försvann. Och när jag ser brösten så är jag så besviken och gråtfärdig, när jag tappade i vikt så tappade jag även två kupstorlekar. Jag är inte alls nöjd med dem och någon gång blir det nog ett lyft eller förstoring. Upp över axlarna, nyckelbenen så börjar jag känna att jag ser rätt okej ut, självklart är armarna lite för stora för min smak, men det ska väl gå att ordna. 

 

All in all så tycker jag att jag är okej, förutom magen. För allt går att dölja med kläder. När någon däremot kommer en så nära inpå att det blir intimt så är ångesten enorm. Att någon säger att de tycker att jag är vacker gör det hela värre, för jag kan inte tro ett enda fint ord om någon har sett mig naken. I min värld så ljuger de, för de ser väl lika väl som jag att jag är långt ifrån vacker? Jag hoppas att jag någon gång slipper dessa tankar, men jag är ytterst tveksam till att jag någonsin kommer göra det...

 

Och nej, självklart är det inte alltid jag tycker att jag är ful och hemsk. Jag kan faktiskt tycka att jag är rätt snygg också!

 

 

 

 

 

 

 

I got something to confess, I'm a daydreamer.

Jag lever mig inte in i dagdrömmarna och blandar ihop dem med verkligheten, men oftast om jag har en tyst eller ensam stund så är dagdrömmarna där. Det kan vara allt möjligt från att flytta in i drömlägenheten till att planera mitt bröllop, bo ihop med någon, spela i ett band, vara en känd journalist.... Allting är möjligt i mina drömmar och många gånger önskar jag att jag kunde bo i dem.

Hela världen är så underbar när man är korkad, tom och glad!

 

 

 

Faktiskt, så mår jag rätt bra nu.

Jag har en vän som hjälper mig att klättra upp mot stjärnorna, och jag är tacksam för det, för det har hjälpt mig så mycket i allt det svåra. Men mest av allt har vännen fått mig att förstå att jag faktiskt är bra!

 

 

Det har inte blivit särskilt mycket skrivet här på ett tag, har liksom inte haft någon inspiration eller motivation till det. På senaste tiden har det gått upp och ner med sömnen också. Vissa nätter kan jag sova hur länge som helst och vissa nätter slumrar jag till kort och sen är jag klarvaken resterande timmar tills det inte känns som någon mening att ens försöka sova. 

 

Vad händer annars i mitt liv? Jag sjunger igen, finally, och det gör mig faktiskt gladare. Ett välbehövligt avstånd har tagits från vissa människor som inte alls får mig att må lika bra som dåligt. Och fråga inte om skolan, jag är på termin fem av sju nu, men är riktigt less. Självklart biter jag ihop, men det ses mer som ett nödvändigt ont just nu. Jag skulle hellre jobba och bara få vara, kommer vara så lycklig när den här utbildningen är över! 

 

Allmänt är jag nog ganska trött och less på rutiner, på samma saker hela tiden, samma människor, samma platser och att möjligheterna att ändra något är betydligt mindre här än i t.ex. en stad. Bara allting ordnar upp sig och jag mår tillräckligt bra så blir det en flytt, jag tänker inte stanna kvar här, jag tänker inte springa i samma gamla hamsterhjul mycket längre. Jag förtjänar mer än så, jag behöver mer än så!

 

Och nej, så här gnälliga kommer inte alla inlägg vara, nu har jag fått gnälla av mig lite.

Peace out!

 

 

 

Bekräftelse.

Många ser det som ett negativt laddat ord, även jag själv gör det, men ibland så kan det faktiskt vara positivt. Som när någon kan ge en den känslan att man faktiskt duger som man är, att man inte behöver låtsas vara någon eller något annat. Vissa människor har hittat de där sprickorna i murarna vi bygger runt oss själva för att skydda oss från allt ont. När de väl har slagit upp ett hål i dessa sprickor och tagit sig in, så nära en själv det går att komma så blir vi oftast rädda. 

 

Det har hänt mig ett antal gånger. Jag vet sällan hur de lyckas ta sig så nära inpå, men eftersom jag tror på ödet så kan jag se att det finns en mening med att de kommer nära. Med dessa människor kan jag slappna av helt, bara vara mig själv, the real Weronica. Dessa personer kan såra en så otroligt mycket, men även stärka min självkänsla. Det är sällan som jag känner att en annan människa verkligen bryr sig om mig, alltså på riktigt, men jag älskar känslan. Ibland kan det vara något så enkelt att deras kramar värmer mer än andras, eller att de frågar hur det är och faktiskt vill ha det ärliga svaret och inte den enkla utvägen med orden "Det är bra".

 

När detta sker så anser jag att det är större än kärlek, den ömsesidiga tilliten och omtanken som genomsyrar en sådan vänskap är större än något annat jag känt. Jag tror att många förväxlar den känslan med attraktion vilket det inte alls behöver vara, snarare en trygghet, något som får en att hålla ihop en dag till. Alldeles nyligen fick jag höra från en nära vän "Du är ett kap, på riktigt, och du kommer att hitta någon som förstår det". Det låter kanske inte så speciellt i era öron, men i mina var detta som en bekräftelse att det faktiskt är så, på riktigt! Att jag faktiskt duger, eller mer än duger som jag är när jag släpper alla vapen och sköldar. Dessa ord från denna speciella personen kändes äkta, och jag vet att de är så äkta de bara kan bli. 

På något sätt var det en befrielse. Som ett "Jag är verkligen värd något bra" istället för de tankar jag haft om att jag antagligen förtjänar att bli sårad.

Jag hoppas och önskar att ni alla någon gång får möta en sådan person som kan få er att känna er värdefulla, för det är ni. På riktigt.