Annonserade lite på allas vårat facebook.com. Vadan detta? Jo, Alla Hjärtans Dag är på intågande och jag tänkte att det var lika bra att underlätta för mina eventuella beundrare. Så här såg annonsen ut:

" Nästa vecka är det visst den 14:e februari. Detta innebär förstås uppvaktning från flera olika håll. För att underlätta för mina beundrare så tänkte jag fastställa att rosor inte uppskattas, tulpaner är så mycket finare! Gelehjärtan går inte heller hem hos mig, choklad och lakrits är dock alltid ett säkert kort. Just den 14:e februari fikar jag med mina vänner, är alltså inte tillgänglig för något extraordinärt den kvällen. Resterande kvällar kan dock fungera :) "

 

Jag har ett linne från Avanna med texten "I'm so fucking faboulous" och jag älskar det!
Det finns såklart annat jag suktar efter där också, till exempel: 

 

Jag är nog rätt dålig på att berätta för viktiga människor att jag faktiskt beundrar dem, bryr mig om dem och är stolt över dem! Jag är sämst på att säga orden "Tack för att du finns", eller att faktiskt finnas där för dem när de verkligen behöver det! Men jag har några få, en handfull, som jag skulle göra i stort sett vad som helst för, mina fina vardagshjältar, mina stjärnfall <3

Jag kan liksom inte låta bli att bli lite ledsen såhär på kvällarna... Det finns så mycket jag saknar, en del specifika saker, men mycket rent allmänt. Till exempel hur glad man blir om man vaknar av ett meddelande i stil med "Godmorgon min ängel" eller att krypa upp i famnen på någon när man sitter i soffan, eller att somna med huvudet i knäet på en fin karl som smeker en över håret...

 

Jag saknar att känna att jag betyder något, att någon tänker på mig och att jag faktiskt gör en skillnad i någons liv. När allt bara är fint och allting skimrar i rosenrött känner jag mig både trygg och livrädd, svårt att förklara, men jag är livrädd för att allt bara ska vara en lögn. Efter det som har varit så vet jag inte riktigt om jag kommer våga lita på att någon faktiskt kan vilja vara med just mig. Tror mer på tanken att jag bara är ett tillfälligt substitut. 

 

Men man ska väl egentligen inte gräva ner sig såhär...

 

I just miss you.
That's all...

 

 

Igår hade jag en otroligt bra kväll, och det kändes att det var behövligt! Äntligen kunde jag slappna av, släppa tankarna och oron och faktiskt bara njuta av trevligt sällskap, god dryck och bra musik. Även när jag bara satt med J och T och kikade när de spelade Fifa så njöt jag, för jag kände mig avslappnad. Att mina fina vänner i Aces High dessutom gav järnet igår gör inte saken sämre!

 

Träffade trevliga människor, fick fina komplimanger och blev bjuden på goda drinkar. 

Jag kunde ha haft det betydligt sämre än vad jag hade igår!

 

Något hände i helgen.

Jag kan inte specificera vad som hände, för helt ärligt vet jag inte. Men nu känns det som att jag har fått den knuffen i rätt riktning som jag väntat på. Varför ska jag lägga så mycket energi på en karl när det finns så mycket annat jag skulle kunna lägga den där energin på? Jag tror att jag är på väg uppåt igen. Åt rätt håll.

 

Btw, trots att jag slarvat rejält den senaste månaden med tanke på att jag mått som jag mått så har jag tappat 2 kg! 2 kilo kanske inte låter mycket, men det är en bit på väg mot mitt mål, and I can do it!

 

 

 

Jag vet inte om jag ska skratta, gråta eller bli riktigt förbannad, men jag antar att det inte är värt att slösa energi på. TIll helgen kommer äntligen JLT hit, rockabillyfusion när den är som bäst!
Detta har då inneburit att jag har fått mängder av meddelanden från fruntimmer som ska på rockabilly-fest och därför frågar mig om jag kan låna ut eller sälja någon av mina klänningar med motiveringen att det är mig de kommer att tänka på i första hand, FÖR JAG KLÄR JU ÄNDÅ UT MIG!

 

WTF? Vadå klär ut mig?!? Snarare klär UPP mig. Big chance att jag skulle låna ut något alls till någon som anser att min stil bara är "utklädnad". Min bil är säkert också bara rekvisita till min utklädnad, och mina tatueringar likaså. Oallmänbildade människor är de människor jag tycker minst om. Många av de som säger att de är rockabillyintresserade här i vårat lilla samhälle har blivit starstruck över  JLT och anser därför att de kan och vet allt. Fint. Men de är inte intresserad av annan musik i genren, anser att man klär UT sig, tycker att vårat bilintresse är värdelöst och att tatueringarna är överdrivna. 

They're not Rock-a-Billy, they're Fake-a-billy's!

 

Det har faktiskt, efter många "om" och "men" varit en hyfsad kväll. Nya ansiken och gamla bekantingar, gamla känslor har gjort sig påminda men inte de jag kämpar med dagligen. Det är vansinnigt hur många "tänk om" det finns. Hade jag stått på mig och följt mitt hjärta då, hade det varit jag som stod där med allt jag önskat nu? Hade jag varit gladare eller hade allt gått åt helvete ändå?
Jag vill ju gärna tro på ödet, att det finns en mening för allt som händer, men jag undrar om ödet gjorde ett snedsteg med mig eller om det faktiskt är meningen att det ska vara såhär...

Antagligen får jag aldrig svar på det och dessutom kan jag inte ändra på det som varit.

 

 

Jag börjar fundera på om jag läker långsammare än andra. Det är säkert inte så, men det är så det känns just nu. Till exempel så har jag fortfarande stora problem både med att köra och åka bil efter olyckan. Det har snart gått sju månader sen dess, men jag känner ändå att jag är galet osäker och rädd - Nästa gång kanske det inte går lika bra som det gjorde då. När någon sladdar när jag sitter i bilen eller när jag känner att greppet släpper det minsta så spelas allting upp igen, jag ser samma saker som jag såg då, känner hur jag slutar andas och tänker tanken "Nu dör jag".

För många låter det säkert fånigt, men för mig är det en fruktansvärd verklighet och det spelas upp i drömmarna också (när jag väl får sova).

 

Allt tjat i bloggen om ett krossat hjärta ser många säkert också som fånigt, men det är hur jag upplever det. Att jag dessutom upplevt känslan av att må dåligt och vara maktlös i ett tidigare förhållande, och bli rejält lurad på vem personen i fråga faktiskt är så kan jag inte säga att det bara är att ruska av sig känslorna. Det är stora och tunga känslor jag bär på, och jag försöker att inte tynga ner mina nära med det. Istället bär jag på det själv vilket till slut inte går, det brister. Jag vill gärna finnas där för andra, men just nu kan jag inte ta tag i andras problem, jag orkar inte...

Does that make me a bad person?

Jag hatar att jag inte får sova.

Allting hamnar mellan 30 minuter och 3 timmar per natt och har i stort sett varit så i tre veckors tid nu. Ikväll är det extra tungt eftersom jag faktiskt är trött, men inte kan blunda utan att få känslan att jag blir nedtryckt under vatten, att jag håller på att drunkna...

 

Jag vet inte vart jag ska göra av mig själv, alls.

Under alla år som jag faktiskt har umgåtts med människor så har det i min närhet ALLTID funnits de som verkar kunna kasta bort känslor från en dag till en annan. Jag har och har haft väninnor som har bytt hjärtevänner hela tiden och knappt varit singel. Till viss del har jag varit fascinerad och avundsjuk men samtidigt varit otroligt negativ till det. Jag menar, om jag är jättekär i någon kan jag ju inte överföra den kärleken på en annan person och helt plötsligt vara minst lika kär i denna. Eller?