En gång blev jag... ska jag säga kär? Det var i närheten av det där "kärlek vid första ögonkastet" som så många pratar om. Han charmade mig på en bilträff där ett riktigt bra band skulle spela. Jag och en vän satt vid ett bord och pratade, lyssnade på förbandet och var en aning trötta. I ögonvrån ser jag en riktigt snygg kille som går in i lokalen, tänker självklart att "ja, man kan ju drömma". Nån minut senare slår den här killen sig ner bredvid mig, presenterar sig och frågar om jag vill dansa. När jag propsar på att jag inte kan dansa tar han bara min hand och ger mig löftet; "Jag lär dig".

Där och då sålde jag min själ (eller snarare mitt hjärta). Vi dansade, jag lyssnade på bandet och åkte sedan hem. Därefter var han som en mytisk och mystisk figur i en saga. När jag såg honom så var fjärilarna i magen där på en gång, hela jag skakade och jag började stamma (otroligt ovanligt scenario för mig). I flera månader gick jag omkring och hade känslan av att han var The One. När jag väl började lära känna honom så verkade han bra, några månader senare är han en av de största idioterna jag någonsin träffat. Nice face, shame about the personality.

Efter det har tanken på att hitta någon som chockar och charmar mig steg för steg. Annars är jag övertygad om att han är för bra för att vara sann. Jag vill att någon ska stjäla mitt hjärta, för en stöld bör vara välplanerad om den ska genomföras utan misstankar och angrepp.
Så vart du än är, du som planerar på att stjäla mitt hjärta, så vet du antagligen vart du hittar mig. I'll be waiting.