Who says I can't be free?
Bekräftelse.
Många ser det som ett negativt laddat ord, även jag själv gör det, men ibland så kan det faktiskt vara positivt. Som när någon kan ge en den känslan att man faktiskt duger som man är, att man inte behöver låtsas vara någon eller något annat. Vissa människor har hittat de där sprickorna i murarna vi bygger runt oss själva för att skydda oss från allt ont. När de väl har slagit upp ett hål i dessa sprickor och tagit sig in, så nära en själv det går att komma så blir vi oftast rädda.
Det har hänt mig ett antal gånger. Jag vet sällan hur de lyckas ta sig så nära inpå, men eftersom jag tror på ödet så kan jag se att det finns en mening med att de kommer nära. Med dessa människor kan jag slappna av helt, bara vara mig själv, the real Weronica. Dessa personer kan såra en så otroligt mycket, men även stärka min självkänsla. Det är sällan som jag känner att en annan människa verkligen bryr sig om mig, alltså på riktigt, men jag älskar känslan. Ibland kan det vara något så enkelt att deras kramar värmer mer än andras, eller att de frågar hur det är och faktiskt vill ha det ärliga svaret och inte den enkla utvägen med orden "Det är bra".
När detta sker så anser jag att det är större än kärlek, den ömsesidiga tilliten och omtanken som genomsyrar en sådan vänskap är större än något annat jag känt. Jag tror att många förväxlar den känslan med attraktion vilket det inte alls behöver vara, snarare en trygghet, något som får en att hålla ihop en dag till. Alldeles nyligen fick jag höra från en nära vän "Du är ett kap, på riktigt, och du kommer att hitta någon som förstår det". Det låter kanske inte så speciellt i era öron, men i mina var detta som en bekräftelse att det faktiskt är så, på riktigt! Att jag faktiskt duger, eller mer än duger som jag är när jag släpper alla vapen och sköldar. Dessa ord från denna speciella personen kändes äkta, och jag vet att de är så äkta de bara kan bli.
På något sätt var det en befrielse. Som ett "Jag är verkligen värd något bra" istället för de tankar jag haft om att jag antagligen förtjänar att bli sårad.
Jag hoppas och önskar att ni alla någon gång får möta en sådan person som kan få er att känna er värdefulla, för det är ni. På riktigt.
På något sätt var det en befrielse. Som ett "Jag är verkligen värd något bra" istället för de tankar jag haft om att jag antagligen förtjänar att bli sårad.
Jag hoppas och önskar att ni alla någon gång får möta en sådan person som kan få er att känna er värdefulla, för det är ni. På riktigt.
Kommentarer
Trackback
