12 maj 2010: And I know we were both too young
Nu ikväll packade jag undan en hel drös med cd-skivor från mitt rum och placerade dem i vardagsrummet, lämnade endast de jag ska ha med mig till Örebro. Mitt i alltihop hittar jag två stora spindlar med brända skivor. Självklart sätter jag mig ner och lyssnar igenom dem, och genast är jag tretton år och bär på ett krossat hjärta igen.
Jag kommer ihåg hur galet kär jag var, och hur ont det gjorde när andra tjejer sa att de var kära i honom. Jag minns hur glad jag kunde vara över att han hade sagt "Hej" till mig. Och hur objektet kunde förändras för varje vecka. Enkel tonårskärlek. Många av låtarna är så otroligt bra, och beskrivande, och passar faktiskt in även idag.
Idag är dock kärleken mer komplicerad. Det handlar om vilket sällskap man har, vilka man umgås med. Råkar man falla för någon som hör till ett helt annat sällskap så kan det vara svårt att få kontakt, då det enda gemensamma man har är krogen. Kalla mig kräsen, men jag skulle hellre ragga på någon i nyktert tillstånd än berusat, vilket genast gör situationen svårare.
Men iallafall, att ett minne kan etsa sig fast i en bild eller en sång fascinerar mig. Och varför utsätter man sig för såna återfall? Vem vet, vi kanske är självplågare innerst inne ändå.
Kommentarer
Trackback
